Så, vad om drömmarna då?

Varför backar man när man står på tröskeln till verklig framgång?

Jag har aldrig tyckt om höjder. Trots det dristade jag mig till att följa med några väninnor till toppen av en slalombacke. Vi gick hela vägen upp... skattade och flamsade som vilka tonåringar som helst.

Nu ska tilläggas att det var en liten backe för att vara i Norrland, annars hade jag inte gått med på det. Ibland vinner nyfikenheten och äventyrslusten.

Väl uppe på toppen vände vi oss om och vi såg ut över en hissnande utsikt. Jag var glad över att jag inte hade skidor på fötterna, för tanken på att tappa fotfästet där uppe var inte trevlig.

Ändå kunde jag förstå tjusningen i att slänga sig ut för branten i full kontroll. Vem kan låta bli att bli imponerad? Det var dock inte min grej.

De andra tjejerna gick, eller snarare halkade ner... jag hasade ner på rumpan, ivrigt bromsande med hälarna i snön...

Till en början var det fruktansvärt... men ställ mig framför en TV kamera eller fem tusen människor idag och jag ska sjunga, men på höga höjder är jag fortfarande en fegis! Att jobba mig ur scenskräcken var något jag var motiverad till, men höjdskräcken har fått vara.

Klart att man ska fortsätta att drömma och sträva mot sina mål i livet! Hjärtat leder oss, om vi låter det. Men att pressa in sig i en form bara för att det är så det ska vara gynnar ingen.

Vad jag menade med gårdagens inlägg var att när man är på toppen, vad finns kvar då - om man vill leva vidare? Vad var det som Elvis, Marilyn och de andra drömde om?

Äkta kärlek, en familj - och friheten att få leva sitt liv ifred.. åtminstone emellanåt.

Jag har smakat på framgång... legat på säljlistor och blivit igenkänd av etablerade artister... varit i rampljuset... och insett hur förgängligt det är. Hur lite förankrat i verkligheten det är...

Visst blir det mer verkligt då man ser pengarna på kontot, men inte ens de kan överglänsa tryggheten och friheten i en underbart grå vardag.

För allt kan ta slut, så plötsligt och så brutalt, utan att man rår på det, eller rår för det... den dagen är det skönt att stå med fötterna på jorden och inte ha vanor och utgifter som man inte kan bära.

Man lever inte ett helt liv på känslan att åka ner för backen en enda gång... Var får du dina största kickar ifrån? Jag får mina här hemma... och det sätter guldkant på mina drömmar och mitt skapande.

Kramar <3<3<3
...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället. DS!