Ingen frågade om jag orkade

De hade bullat upp med både bullar och tårta, men inte för min skull utan för 106åringen!

De ringde i slutet av veckan och frågade om jag hade lust att komma och sjunga för några gamlingar nere på byn... inte så länge, bara några låtar före och efter trekaffet... hur kan man tacka nej till det?

Ingen resa att tala om och kort tid... inte för att jag kände mig i form, men det lät som något jag skulle kunna pressa fram.

Och visst fick jag pressa! Jag svettades värre än då jag var på arbets-EKG:n i torsdags, kroppen darrade och hjärnan löste ut. Men kära hjärtanes vad mycket jag fick tillbaka! Ja, inte i pengar, men det var inte därför jag åkte ner dit och sjöng.

Nu fick jag vara med och sjunga för födelsedagsbarnet också! Men man kan ju inte sjunga "i hundrade år" för en kvinna som passerat de hundra, förstås! Så prästen fann på en nödlösning.

Maken längtade efter tårta häromdan, och det visade sig att han blev bönhörd - för bullat upp hade de gjort, med både det ena och det andra!

Själv blandade jag min andliga sånger med countrymusik efter bästa förmåga, vilket visade sig vara mycket uppskattat. Det är lätt att glömma att dessa människor på på livets topp samtidigt som countryn var som störst.

Nåväl, det var tur att ingen frågade om jag orkade komma... för lust hade jag (även om det var mot bättre vetande), den här gången också!

Kramar från mig <3<3<3
...
PS! Fungerar inte blogger så kan du alltid kika in på Pennelinas Ordbruk på WordPress istället. DS!